Tid, en bristvara

Planen var att börja blogga mer frekvent. Ha! Vilket skämt! Både tiden och energin har lyst med sin frånvaro. När jag ändå är inne på tid, så har ju vintertid kommit, ja, bara tidsmässigt då såklart. Före ute är det ännu höst, ganska varmt och helt snöfritt. Underbart med en ovanligt lång barmarkssäsong!  Men vintertiden för med sig mörkret. Förstår inte alls vitsen med att ställa tillbaks klockan så mörkret inträffar än tidigare på dygnet. Vems smarta idé var det??? Elbolagens? Även om den långa hösten välkomnas med öppna armar så saknar jag ändå den vita nysnön som lyser upp i det kvävande mörkret.

Att jag inte riktigt mått bra utan varit stressad har märks i hundträningen. Puck har hamnat i en känslig ålder och detta tillsammans med mitt avtrubbade sinne att läsa av honom har straffat sig. I vardagen och på träning har jag vid ett par tillfällen helt tappat kontakten med Puck och han har letat egna äventyr. Inget värre än vanlig olydnad egentligen,  det är sånt som händer. Men det är inte kul att ensam stå där och se hunden klämma in knäck i de stora lurarna och försvinna i ljusets hastighet. Känna sig dum och dumpad? Jorå. Men värst av allt… Apporteringen som jag var så nöjd med har helt kapsejsat. Det värsta där är att jag verkligen inte förstår hur eller varför?! Bara för att retas så funkar såklart metallapporten och plastapporten felfritt. Men träapporten vill inte Puck ha nära mig. Vi tränar så gott som dagligen på apporteringen och det går vansinnigt långsamt framåt. Det får ta den tid det tar, det är ett alldeles för viktigt moment för att stressas på.

Spåret då? Jo tack. Förhandsglimten Puck gav av den mogna och vuxna spårhunden, var just det. En förhandsglimt. Vi spårar en hel del och det märks att Puck fortfarande är en rätt omogen grabb. Gräver mossa, biter pinnar och tappar koncentrationen. Men där han är med är han strålande! Dessutom är jag supernöjd med hans jobb med pinnarna! Det kommer bli riktigt bra när allt landar!

En vinterbild från förra vintern.